Historia


Från mitten av 1800-talet började man att bygga trappuppgången utanför gårdsfasaden för att ge trapphuset en rymligare karaktär. Trappan byggdes i två eller tre raka loppa med vilplan eller i sväng trapplopp. Det sistnämnda blev det vanligaste då det upptog minst utrymme och användes in på 20-talet. I de förnämare husen var det vanligt med två eller tre lägenheter per våningsplan. Mindre gårdstrapphus var vanliga då de tjänade som kökstrappa åt de större lägenheterna. Huvudtrapphuset med dess entré skulle visa besökaren vilken status de boende i huset hade.


Här följer en utförlig historik om hur trapphusen varit utformade med belysning sedan 1890-talet.


1890-1910

Elektriciteten hade slagit igenom vid den här tiden och belysningen fick ett annat uttryck med en fasslipad glaskupa med mässningssockel. Jugendstilens formspråk visades sig också i utformningen av brevlådor, namnskyltar och ringklockor, dessa var oftast av mässing.


1910-1920

Elektrisk belysning installerades från början, vanligast var en hängande lykta med i smide eller mässning med en glaskupa hängande i pendel eller fastmonterad i taket. Trycken, brevinkast och namnskyltar tillverkades av mässing brons eller hamrat järn.


1920-tal

En vanlig takarmatur var en klockform i mjölkglas eller en lykta av klarglas och smidesjärn.


1930-1970

Trapphusens armaturer hade en modern prägel. Taklamporna bestod av enkla pendelglober, ibland med saturnusringar. Avancerad formgivna väggarmaturer, lampetter, blev också vanliga. En tidstypisk detalj från 30-talets trapphus är sammetsskyltarna med plastbokstäver med namn på alla lägenhetsinnehavare.


1970-1990

Trapphusens armaturer fick vid denna tid sin prägel av enkelhet. I flera trapphus, så började man installera lysrör. De trapphus som renoveras idag från denna tid, väljer många att installera de klassiska globlamporna om takutrymme finns.